Jag är inget emo. Jag är ett nemo.

Jag slutade för att de två psykologer jag pratade med misstolkade allt jag sa, antog en himla massa och bara stälde flummfrågor. Det gjore allting värre. Det kändes inte direkt lyckat att fortsätta vara där då så då vägrade jag att gå dit.

Nu har de bestämt sig för att göra en utredning. "En utredning" betyder att dom ska sätta en diagnos på mej. Jag kan tänka mej att det inte händer ofta att någon inte får en diagnos, symptomen kan ju vara så många att ALLA måste ha några av dem D:

Nu har dom bestämt sig för att jag har asperger -.-

- Det kan vara lättare att ta sig igenom vardagen om man vet att man har asperger... vet du vad det är?

- Jaa jag vet att det är.

Dess utom. Den av dom två psykologernasom inte är sjuk hela tiden är så otroligt, otroligt stel. Hon är tydligen helt normal när jag INTE är där (det har mor informerat mej om) men när jag är där rör hon inte en min när hon pratar. Hon pratar långsamt, långsamt, långsamt och formulerar om och upprepar det mästa hon säger...

Jag tycker i alla fall att det känns helt onaturligt att vara social med någon som pratar so om man vore dum i huvudet och beter sig SÅÅÅ stelt. Hon ler inte äns, bara drar upp mungiporna lite.

- Vi ska göra två tester. Ett begåvningstest och ett socialt test.

- Eh jaha okej, vad gör man på det sociala testet då?

- Då kommer vi vara två psykologer. Jag kommer göra testet med dig och den andra kommer bedömma din kontakt till mej.

Vad skulle jag säga lixom? Jag var ju tvungen att få fram att jag INTE kunde göra testet med henne. Jag vet ju redan att det inte finns någon kontakt från mej till henne och jag har inte lust att få en felaktig diagnos.

Jag försökte och försökte och försökte att få henne att förstå utan att säga någonting som kunde verka taskigt eller "opassande" men hon är så tröööög D: då blev jag tvungen att säga att jag inte kände att det finns någon kontakt mellan henne och mej. Självklart såg hon det som att jag inte förstod att hon skulle kunna ta illa upp (ännu ett symptom på aspergers).

Jo jag förstår att folk kan ta illa upp när jag är så rättfram som jag faktiskt är. Om min svenskalärare fick svara på frågor från BUP om mej skulle hon nog fylla i att jag inte tänker mej för innan jag säger någonting. Så är detverkligen inte. För det mästa tänker jag iminst en halvtimme, formulerar på rätt sätt i huvudet för att det inte ska bli altför otrevligt (man måste ju få reaktion också, därför kan man inte bara smöra) innan jag kritiserar någon.

Jag känner mej så himla missförstådd nu :# och jag har verkligen inte någonting emot de som har aspergers men jag vill bli tagen för den jag är, inte för den EN eller TVÅ personer tycker att jag verkar som. PUNKT.