Om
Dör jag
Då är jag inte menad
att leva
Lever jag
Är jag inte menad
att dö
Om ett flygplan störtar
Om marken rasar
Om tron slocknar
Om hoppet tystnar.
Lever jag gör jag något stort
Dör jag får det samma effekt
På ett annat sätt.
Tar en annan väg.
Vem kan då stoppa mej?
Att göra skillnad
Förstå mej!!!
Idag var jag på BUP igen. Det var några månader sedan jag slutade gå dit men nu ska jag börja igen.
Jag slutade för att de två psykologer jag pratade med misstolkade allt jag sa, antog en himla massa och bara stälde flummfrågor. Det gjore allting värre. Det kändes inte direkt lyckat att fortsätta vara där då så då vägrade jag att gå dit.
Nu har de bestämt sig för att göra en utredning. "En utredning" betyder att dom ska sätta en diagnos på mej. Jag kan tänka mej att det inte händer ofta att någon inte får en diagnos, symptomen kan ju vara så många att ALLA måste ha några av dem D:
Nu har dom bestämt sig för att jag har asperger -.-
- Det kan vara lättare att ta sig igenom vardagen om man vet att man har asperger... vet du vad det är?
- Jaa jag vet att det är.
Dess utom. Den av dom två psykologernasom inte är sjuk hela tiden är så otroligt, otroligt stel. Hon är tydligen helt normal när jag INTE är där (det har mor informerat mej om) men när jag är där rör hon inte en min när hon pratar. Hon pratar långsamt, långsamt, långsamt och formulerar om och upprepar det mästa hon säger...
Jag tycker i alla fall att det känns helt onaturligt att vara social med någon som pratar so om man vore dum i huvudet och beter sig SÅÅÅ stelt. Hon ler inte äns, bara drar upp mungiporna lite.
- Vi ska göra två tester. Ett begåvningstest och ett socialt test.
- Eh jaha okej, vad gör man på det sociala testet då?
- Då kommer vi vara två psykologer. Jag kommer göra testet med dig och den andra kommer bedömma din kontakt till mej.
Vad skulle jag säga lixom? Jag var ju tvungen att få fram att jag INTE kunde göra testet med henne. Jag vet ju redan att det inte finns någon kontakt från mej till henne och jag har inte lust att få en felaktig diagnos.
Jag försökte och försökte och försökte att få henne att förstå utan att säga någonting som kunde verka taskigt eller "opassande" men hon är så tröööög D: då blev jag tvungen att säga att jag inte kände att det finns någon kontakt mellan henne och mej. Självklart såg hon det som att jag inte förstod att hon skulle kunna ta illa upp (ännu ett symptom på aspergers).
Jo jag förstår att folk kan ta illa upp när jag är så rättfram som jag faktiskt är. Om min svenskalärare fick svara på frågor från BUP om mej skulle hon nog fylla i att jag inte tänker mej för innan jag säger någonting. Så är detverkligen inte. För det mästa tänker jag iminst en halvtimme, formulerar på rätt sätt i huvudet för att det inte ska bli altför otrevligt (man måste ju få reaktion också, därför kan man inte bara smöra) innan jag kritiserar någon.
Jag känner mej så himla missförstådd nu :# och jag har verkligen inte någonting emot de som har aspergers men jag vill bli tagen för den jag är, inte för den EN eller TVÅ personer tycker att jag verkar som. PUNKT.
Skit. Jag mår skit. Tro inte mej om jag säger någonting annat.
Vaknade. Gick inte upp. Ångest. Gick upp till slut.
Ångest. Försökte förbereda inför engelskaredovisningen. Ångest. Satte mej framför TVn. Ångest. Alexander Bard. Pepp, pepp, pepp. Blev fettt glad och hade lust att skriva ett långt, långt inlägg. Skulle bara gå ut med hunden först. Unerbart. Lust att kämpa. Lust att leva. Kommer hem. Försöker må. Misslyckas. Lust att dö. Skär mej igen. Älskade rakblad. Skit. Skit. Skit.
Så går det uuup och ned.
Let me free
Le mot frihet.
Le mot mej.
Låt ett ögonblinck bli mitt.
Ge mej lugn.
Ge mej ro.
Låt mej kunna hoppas och tro.
Ångesthelvette. Lämna mej ifred.
Ge mej en sol.
Liv
Jag skulle varit död nu. Jag skulle lagt mej på spåret. Vill inte mer. Orkar inte mer. Vill inte. Måste sova. Kan inte sova. Jävla skitångest.
Blåblåblå
Ljudljud. Det är övertryck. Det dunkardunkardunkar. Det rullar. Det river. Ta bort det bortdetbort härifrån. Trumhinnorna spricker. Dunkdunk. Vill skaka på huvudet. Slå huvudet i väggen. Skära av mej armar och ben. Försvinn. Vill skrika. Slutasluta. Som om händer håller fast mej. Kan inte röra mej. Brinner. Sprängs. Rivs itu. Krossas. Skriker. Sönder. Fräter. Försvinner. Smälter. Illamående. Vågor. Dunkar. Smäller. Piper. Stannar. Trycker. Drar. Varm. Kall. Galen.
Jag förvandlar änglar till ormar
Vad fan ska jag göra? Mit problem är såååhääär litet. Typ en badboll som jag bara skulle kunna slå hål på. Men nu är hela månen ivägen. Det känns som en feberdrömm.
Fan. Jag önskar att allt var som förut. Som för två år sedan. Eller gör jag. Vad vill jag.
Stannar hemma idag iaf. Jag VILL INTE ta tag i det idag.
Jag vill skriva hur det känns men... jag har ingen förklaring. Ord. Nej inga.
Och igår.
Har inte skurit mej så mycket sedan jul. Härligt.
Är. det. värt. det?
Så... ja, skräckfim med M. Vem? En kille... ja ni vet.
Och det kan jag väl säga... jag har aldrig varit ihop med någon seriöst. Och? Nej det är ingenting med det... Men jag trodde inte att jag brydde mej. Jävla minnen.
Från vecka 1 till vecka 15
Igår tog det slut... Fan jag är så jävla besviken... men ändå inte... lättad kanske... Ramlar du så ska du snabbt upp igen och kämpa vidare, eller? det känns som att jag har gjort mitt försök nu. Jag vill inte, men varför inte? Fuck it! eller? Känner mej liiite kluven. Men det är på något sätt inte så att det påverkar mej... Det gick asbra att rida idag. Men det känns ändå skumt på något sätt... Som om jag bara ser på mitt liv genom en glasruta. Så jävla skumt. Så mycket ångest. Men det är på andra sidan av glaset. Jag hör bara en del av skiten där ifrån. Skönt men änd inte.Jag vet fan inte vad jag säger längre. Mot sängen, ska jobba i stallet imorgon. Godnatt. Sov sött. och dröm söta grönsaksdrömmar ;) var bara tvungen
Vi ångestmänniskor
Idag var den värsta dagen på länge. Jag hade så jävla mkt ångest. Efter tre lektioner hade jag bestämt mej för att gå hem. Jag ville bara skära mej. Det hade jag nog gjort också, om det inte hade varit för läraren (eller ja, långtidsvikarien) i matte och fysik. Jag var sisst ut ur klassrummet och eftersom att jag ändå hade tänkt säga det någon gång så sa jag att jag inte skulle hinna göra inlämningsupgiften som vi håller på med just nu. Till slut stod vi och pratade om ångest.
Jag tycker inte om att prata, det brukar bara bli värre men det han gjorde var att prata med mej som om jag hade en hjärna. Vuxna brukar annars prata med mej som om de vet allt och jag inte vet någonting...
Underbara ångestmäniskor. Ni förstår mej verkligen!
Det var andra gången jag pratade med någon och det visade sig att den har haft det lika jobbigt. Men det blir lixom så. Dom jag litar på, det är dom som förstår och det kan man se och höra på dem. Ingen slump!
Jag gick hem ändå. Ångesten försvan ju inte men jag fick lixom tillbaka lusten att kämpa emot. Han tyckte också att jag skulle försöka hitta någon BRA psykolog eller terapeft eller vad det nu heter. Han sa att han själv vet att det finns väldigt många dåliga men att det lönar sig att leta. Tror jag ska följa hans råd, jag behöver faktiskt hjälp.
Även om det lät så, så skar jag mej faktiskt inte i förrgår heller och imorgon så har jag inte gjort det på tre månader!
För jag blir så poetisk när jag har ångest...
Även om skada får smärtan att försvinna.
Även om lättnad är att se blodet rinna.
Även om allting har vänts ut och in.
Så är ändå lyckan så långt ifrån min.
Det blir svårare och svårare att låta bli.
Det skulle vara så jävla lätt. Bara ta mitt gamla rakblad fårn sin plats högst upp i bokhyllan. Bara låta ångesten få som den vill. Men inte idag. Så har jag tänkt varje dag i snart tre månader men snart går det inte längre. Jag skjuter upp det hela tiden. Hur länge årkar jag? Inte idag, jag ska klara minst en dag till. Det sa jag igår också. Hu länge håller det?
Jag har ju sagt till alla som vet att jag har slutat. Jag klarar inte av att någon blir besviken på mej.
Såklart får jag inte tänka så, såklart ska jag vara posetiv men jag VET att det inte tar slut här. *suck*
(det känns fel att avsluta med tjoflöjt...)
