Vi ångestmänniskor
Idag var den värsta dagen på länge. Jag hade så jävla mkt ångest. Efter tre lektioner hade jag bestämt mej för att gå hem. Jag ville bara skära mej. Det hade jag nog gjort också, om det inte hade varit för läraren (eller ja, långtidsvikarien) i matte och fysik. Jag var sisst ut ur klassrummet och eftersom att jag ändå hade tänkt säga det någon gång så sa jag att jag inte skulle hinna göra inlämningsupgiften som vi håller på med just nu. Till slut stod vi och pratade om ångest.
Jag tycker inte om att prata, det brukar bara bli värre men det han gjorde var att prata med mej som om jag hade en hjärna. Vuxna brukar annars prata med mej som om de vet allt och jag inte vet någonting...
Underbara ångestmäniskor. Ni förstår mej verkligen!
Det var andra gången jag pratade med någon och det visade sig att den har haft det lika jobbigt. Men det blir lixom så. Dom jag litar på, det är dom som förstår och det kan man se och höra på dem. Ingen slump!
Jag gick hem ändå. Ångesten försvan ju inte men jag fick lixom tillbaka lusten att kämpa emot. Han tyckte också att jag skulle försöka hitta någon BRA psykolog eller terapeft eller vad det nu heter. Han sa att han själv vet att det finns väldigt många dåliga men att det lönar sig att leta. Tror jag ska följa hans råd, jag behöver faktiskt hjälp.
Även om det lät så, så skar jag mej faktiskt inte i förrgår heller och imorgon så har jag inte gjort det på tre månader!
Kommentarer
Trackback
