Jag är inget emo. Jag är ett nemo.

Vi hade åkt till Lettland för att uppträda på olika platser med våran musik, en av platserna var ett barnhem. Många av barnen som bodde där var utvecklingsstörda och andra var där för at deras föräldrar inte kunde ta hand om dem. I sovsalarna hade varje barn en säng och bredvid den en liten byrå med kläder. Utom det ägde dom ingenting. De saknade så många saker som för oss är självklara. Det kändes konstigt att gå där bland dem, vi kunde inte prata med dem – men vi kunde sjunga! Det var underbart att plocka fram utrustningen och sjunga och dansa. Först såg barnen förvånade ut. De hade aldrig sett någonting liknande och sedan tändes en glimt av hopp och kanske glädje som inte hade funnits där innan. Sedan var det min tur, många i personalen hade ett utvecklingsstört barn i famnen. De taniga och bleka, kläderna de bar kom från någon klädinsamling och deras ögon saknade nyfikenhet och livsglädje. Jag ville ge dem någonting. Hopp och tro p att de var värda mycket. Jag frågade barnen om de viste vad en fiol var och tolken översatte. Vi försäkrade oss om att alla förstod innan jag började berätta:

”Långt, långt borta finns en stad som heter London. I den staden bodde det en pojke som tyckte om att spela fiol. Varje vecka åkte han iväg till sin fiollärare och spelade. En eftermiddag stod han och väntade på bussen. Fiolen hade han lutat mot busskuren. Då råkade det komma någon som stötte till fiolen, den åkte rätt ut i gatan just som en buss kom. De breda däcken körde rakt rätt över den lilla bräckliga fiolen. När bussen kört sin väg fick den stackars lilla pojken plocka upp de sönder trasade resterna. Med tunga steg gick han upp till sin fiollärare och förklarade att han nog hade lite svårt att göra läxan till nästa gång. Fiolläraren granskade den trasiga fiolen, ingenting i världen kunde göra den hel igen.

– Vart har du fått tag på fiolen, frågade läraren?
– Pappa köpte den på en loppmarknad. Jag tror han fick den för hundrafemtio pund.
– Jag har lite kontakter, sa läraren. För det priset bör jag kunna ordna något likvärdigt.

Men av en händelse tog fiolläraren och bräckte upp det trasiga trästallet. Då fick han se en gammal ingravering. Läraren borstade av dammet, Med stigande fasa läste han vad som stod inne i den trasiga fiolen.

”Stradivarius”

Ingen hade haft en aning om det. Men den där gamla fiolen var en äkta Stradivarius, gjord av den främste fiolbyggare som någonsin levt. En stradivariusfiol är värd åtskilliga miljoner pund. Förmodligen fick pojken en annan fiol att spela på, men aldrig någonsin i sitt liv skulle han få spela på en äkta Stradivarius igen.

Många av er har säkert många gånger känt sig som en sådan där fiol som man köper på en loppmarknad. Ingen talar om för dig att just du är en Stradivarius. Gud har graverat in sitt märke inom dig. Även om det finns många som är snyggare, smartare, duktigare och som även om ingen enda i världen upptäckt det, så finns märket där ändå. Du är en äkta Stradivariusfiol!”

Sällan har jag varit med om en starkare reaktion, inte hos barnen utan hos personalen.  Jag såg hur deras ögon fylldes av tårar. De kramade om sina barn de hade i famnen. Till och med tolken grät. På något sätt kändes det som de upptäckte Stradivarius märket hos barnen som de skött alla dessa år. De hade säkert sett det innan, men nu var det tydligare. På något sätt tror jag nästan de anade fotspåren från honom som graverat in märket.